Reykjavik by night

Nattlig rapport:
Kaffibarinn levde upp lagom när det var dags för hemförd. Dansgolvstema ikväll: Sexy Lazer. Oklart vad det är, och inte kunde jag vänta och se heller. Publiken mycket städad fram till 23.30 i alla händelser.

Pizzaslice på väg till bussen, då jag också passerade regeringsbyggnaden och tänkte på scenen ur 101 Rykjavik, där den isändska konstitutionen behandlas ur en ofördelaktig vinkel bland statyerna utanför.

En liten våffelvagn hoppades på att kunna locka till sig natthungriga.

Och det var det. På söndagar går första bussen till stan vid tolv-tiden, så i tolv timmar mellan lördag och söndag får man hålla sig hemma i förorten, om man inte är bilburen.

Saturday night fever

Nu skall jag ut och svira i Reykjaviksnatten. Den som är så berömd.

Det finns ett problem: Sista bussen hem till min beskedliga förort går klockan 23.50, så så värst mycket till nattsudd blir det ju inte. Faktum är att de flesta kommer ut först vid midnatt, när jag lommar till bussen.

Men en liten stund blir det kanske som i gamla dagar.

Ferming

I slutet av april verkar det vara dags för fermingar, konfirmation, här på Island. Det är en mycket stor sak. Alla tidningar är fulla av annonser med förslag på vad man kan ge till konfirmanderna. En Macbook är ett förslag. En säng ett annat. Hade man som svensk kommit dragande med en liten Frödingdiktbok kan man anta att konfirmanden inte bara skulle bli besviken, utan också undra om man var helt bakom flötet.

Konfirmanden skall också preppas till tänderna. Veckotidningarna är fulla av bildreportage på hur man förvandlar sin fjortonåriga dotter till fotomodell inför konfirmationen. Fantastiska balfrisyrer och avancerade sminkningar. Barnen ser ut som små brudar.

Jag har gått miste om något i min egen svenska uppväxt, den saken är klar.

Brott

I natt har några tjuvar försökt bryta sig in i ett växthus i Hveragerði. De var såklart inte ute efter lokalt odlade tomater och gurkor, även om isländska grönsaker är nog så dyra, utan de hade tänkt sno lamporna. Dem kan man nämligen ha i en källare och odla cannabis.

För ett par veckor sedan hittade polisen en källare med sprinklersystem, lampor och allt, där det odlades kvadratmeter efter kvadratmeter av cannabis. Tjuvarna från igår var kanske inspirerade av det projektet.

Även om det naturligtvis är sådär att man odlar cannabis i källare, är brottsligheten här ganska beskedlig. Jag kan heller inte låta bli att undra hur lönsamt det är att hålla på med frön och lampor och jord och gödsel och elräkningar för konstgjord sol och sedan smuggelsälja själva produkten. Lite framåtanda där, trots allt.

Full som ett ägg

Chokaldföretaget som gör påskäggen, som ni kanske har bekantat er med tidigare på bloggen, Nói Síríus, har utlyst en tävling. Man får semja sinn eigin málshátt, skriva sitt eget ordspråk, alltså. Man skickar in det till företaget och så landar det kanske i påskäggen nästa år. Som i en annan fortune cookie.

Jag undrar om jag skall semja minn eigin málshátt. Jag kanske kan skriva något på min alternativa isländska som blir ett nytt ordspråk, som sprider sig och hamnar på allas läppar och så småningom rör till och på sikt bryter ned hela kasussystemet. Vilken välgärning i påskatider.

Hvað er að?

Idag skedde slutligen det isländska miraklet. Jag råkade säga helt rätt utan att tänka efter, och utan att använda en färdig fras som god morgon och sånt som jag faktiskt brukar klara.

Det krävde en viss grad av förlösande indignation. Vad är det med folk? sade jag. Hvað er að fólki? Och jag tänkte inte að, að, að, jo, det blir dativ. Fólk um fólk frá fólki til fólks. Að fólki. Nej, det bara sprang ur min mun, färdigt och fint, runt och riktigt och inte kantigt och fransigt.

Och, nix, det här är inget aprilskämt, det är alldeles sant.

I krisens spår

I år skall den stora chokladtillverkaren här satsa på påskägg i storlek fyra, vad nu det kan innebära. Förra året, pre-kris, lång tyngdpunkten i påskäggsframställningen på storlek nio och tio. Så det roliga har halverats, kan man säga. Men det skall inte vara tunnare choklad i äggen i år, och inte mindre godisfyllning heller.

Däremot har råvarupriset stigit, så man får räkna med att punga ut med 20 procent extra för äggen. Men man bör väl fortfarande komma lindrigare undan med ett 20 procent dyrare ägg i storlek fyra än ett fjolårsägg i storlek tio, får vi hoppas.

Krisen slår blint omkring sig.

Hej mitt vinterland

Tystnaden här på bloggen beror i vanlig ordning på att jag har varit borta från Island. Bloggar om Island kan ju inte skrivas var som helst ifrån. När jag inte är på Island har jag inte heller så god tillgång på nätverk som man har här, i världens mest uppkopplade land.

När jag åkte från Island förra veckan var det vinter här. Men i Köpenhamn, tänkte jag, är det vår. I Köpenhamn snöade det vertikalt och blåste snålt. Men i Göteborg, tänkte jag, är det vår. Och det var det kanske någon dag, men sen kom snön också dit. Och nu är jag tillbaka på Island och snön är naturligtvis en trogen följeslagare.

Och jag är borta igen. Och hemma i cyberrymden.

Dags att deklarera

Snart skall man lämna in sin deklaration på Island. Men om man inte hinner, så kan man söka om en liten tidsfrist, inte lång, nån vecka drygt, tror jag. Hemskt många gör detta, sade just på den populära radiokanalen Bylgjan. Faktiskt fler på Island än någon annan stans i världen. Det, menade radioprataren, var inte nån överraskning.

Islänningarns eget mañana heter sjáum til, och det betyder väl ungefär ”vi avvaktar och ser hur det går”. En annan frekvent favorit är það kemur í ljós, ”det visar sig väl”. Dessa fraser kan tillämpas om väder, städning, arbetsprojekt och förmodligen döden själv. Och om självdeklarationer.

Moleskine

En kommentatör föreslog häromveckan att jag skulle välja mig en hemmingwaysk punkt från vilken livet här kunde betraktas. Företrädesvis ett kafé, så man har det lite bra. Inte som när man skådar örn i såna där kyliga, fuktiga små krypin.

Det är en fin tanke. Ensamheten och utanförskapet skulle då upphöjas till en dygd. Problemet med den strategin är, som jag ser det, att den kräver att man levererar. Ingen The old man and the Sea, ingen riktigt framgångsrik Hemmingway.

Som ett alternativ har jag övervägt mindre av konstnärliga texter och mer av journalistisk brukstext. Jag skulle helt enkelt kunna walraffa bort min ensamhet. Poängen med walraffande är att man faktiskt deltar i det slitiga fabriksarbetet eller, i mitt fall, i Ensamheten i Exil, men man är ändå förmer, ändå en liten aning höjd över de andra arbetarna, eller de andra stackarna. Men vad skall jag avslöja? Walraffande kräver scoop. Jag har inget scoop alls under uppsegling, tyvärr.

Återstår bara att harva på och blogga.

Klagomur

Om jag inte hade ägnat mig så mycket åt självömkan i den här bloggen så hade den kunnat bli riktigt intressant. Iakttagelser i gränssnittet mellan min svenska erfarenhet och den isländska verkligen, liksom.

Men inte.

Inre resor

Vet ni vad jag gör? Jag läser restaurangrecensioner i GP på nätet. Och så tänker jag på hur man går till den och den restaurangen. Och hur man går hem. Och saker som hänt på den och den restaurangen, för jag har ju varit där, behöver inte läsa recensionerna.

Inte så stor vits att åka utomlands om man ägnar hela tiden borta åt att resa hem.

(Jag hatar f.ö. uttryck som "den inre resan". Det funkar ju inte. Skall det resas så skall det resas på riktigt och helst hem.)

Ett hundliv

Jag ser just på en film om en övergiven hund. Den är för åttaåringar. Jag tycker den är extremt sorglig och identifierar mig helt med hunden. Jag måste skärpa mig. Jag vill minnas att jag åkte hit av egen fri vilja.

Såld

Isländska tidningar har hänvisat till brittiska The Times som har publicerat en intervju med krisens bad boy nummer ett, Jón Ásgeir, efter att det största, bästa och värsta företaget, eller konglomeratet, Baugur Group, försattes i konkurs i veckan. Det var Jón Ásgeirs livsverk, vilket inte är så värst, för han är kanske i fyrtioårsåldern.

Jón Ásgeir har blivit av med sina tillgångar och har därför sålt sitt jetplan och sin yacht, men han påstår sig ha kvar sin Rolls Royce och det enbart för att det inte finns nån marknad för lyxåk i världen för tillfället. Eftersom några har råkat orsaka en kris.

Jag tycker att det finns mycket med det här som är intressant. Det finns ingen marknad för Rolls Royser, det kan man fatta. Men det finns det alltså för stora yachter och för jetplan för privatbruk?

Och: Tror jag det att man vill sälja sin yacht om man har den här. Vad skall man med den? Lunnesafari? Bilen verkar inte heller helt anpassad för isländskt klimat. Varför köpte han en sån just? En bandvagn hade man förstått. Uppenbart att han brister i omdöme.

Musik och politik

Islands representant i Eurovision Song Contest är blott 18 år och heter Jóhanna Guðrún. Nu skall hon ut i Europa och göra sin sång Is it true lite populär innan det är dags att åka till Moskva. Fast så mycket till Europaturné blir det inte. Det blir definitivt Amsterdam, men kanske inte så mycket mer, säger Islands motsvarighet till Christer Björkman, för ”pengar växer inte på trän nuförtiden”. (Did it ever?)

För att förbereda sig för den lilla turnén skall Jóhanna Guðrún gå på kurs om de isländska finanserna. ”Island är inte så populärt just nu ute i världen” säger Björkmanmotsvarigheten. Därför måste Jóhanna Guðrún kunna representera sitt folk på bästa sätt.

Kursen skall inte ha någon tendens, unga Jóhanna Guðrún skall inte indoktrineras, utan bara orienteras, så att hon kan möta pressen och promota sitt land.

Sången är i alla fall fin, om Jóhanna Guðrún händelsevis skulle få tid att framföra den mellan krascherna och kriserna.

I alla fall

Igår utbrast jag förvånat:

-Jag använde rätt kasus!

när jag var förvånad över att jag använde rätt kasus. Och genus. Och numerus faktiskt.

Fast då råkade jag säga kasus i plural. Föll. Skall vara fall.

Rätt dam på rätt plats

Utanför regeringsbyggnaden sitter en skylt: Parkering för premiärministern. Under den en skylt med en bärgningsbil som släpar bort en personbil. Man skall nog inte tolka det så, att premiärministerns bil bogseras, utan snarare som att alla andra bilar än premiärministerns forslas iväg om de parkerar framför regeringsbyggnaden.

Häromdagen stod en bil parkerad just där. Nu skall vi se, tänkte jag, när de kommer och bogserar här. För det kändes inte så troligt att det var just premiärministerns lilla SUV som stod där.

Men se, ett par minuter senare öppnades dörren till regeringshuset och ut kommer ingen mindre än premiärministern, som med bestämda steg går rakt mot bilen och hoppar in.

De menar allvar med sina skyltar.

Tiden är min fiende

Tidsuttryck är helt omöjliga. Det beror dels på att det är svårt att veta vilket kasus det skall vara efter prepositionerna i tidsuttryck. Dels beror det på att tidsuttryck har siffror i sig och siffror mellan ett och fyra böjs i femininum, maskulinum och neutrum, alla kasus. Siffran ett böjs i plural också, så där blir det 24 former att dribbla med.

Väldigt ofta när folk skall småprata med mig så frågar de:

- Hur länge stannar du?
- Hur länge har du varit här?
- När åker du till Sverige?

Jag försöker hitta omskrivningar.

- Jag åker hem i april. (Betydligt lättare än "om en knapp månad".)
- Jag kom i februari. (Nämner inget om att det närmare bestämt var den fjärde, av skäl som lätt inses).
Men så går jag bet. Om man skall åka "om några dagar", kan man inte svara: "Jag åker i mars". Det verkar inte klokt.

Att jag har problem med tiden här på Island har väl inte undgått någon. Men det är bedrövligt att det skall ta sig så konkreta uttryck.

Glass i stora lass

Det här är en maträtt man sällan ser i gamla Sverige. Just det här exemplaret består av säkert en dryg halvliter glass, som är vispad med banan, kokos, rice crispies och kola, enligt mina önskemål. Ett stadigt mellanmål. Jag köpte den i den glassbutik som enligt en 13-årig bekant till mig var den bästa.

Jag åt min första sån här när jag var på Island för 13 år sedan, och sedan dess är jag fast. Inte för att de är så goda, men för att de är så orimligt överdådiga. Efter ett tag har tungan frusit och då känner man inte vad det smakar, så kanske är bananen, kokosen och kolan lite bortkastade. Rice crispiesarna krispar emllertid vidare oavsett.

Att den här rätten slår stort på Island kan tyckas konstigt. Det är ju inget sommarparadis att tala om. Men islänningar har alltid struntat högaktningsfullt i att de bor på en ö i Atlanten. De köper tískuföt, modekläder, som om de var i Paris, och de äter alltså glass som om det rörde sig om Bermudas och inte ett land som tangerar polcirkeln. Kylan i bägaren matchar den i vinden som sliter i ens ansikte: Kallt ute, kallt inne, kallt i mage, kallt i sinne.

Á rennandi íslensku

Jag har funderat mycket på om jag har lärt mig nån isländska alls på att vara här. Det har jag naturligtvis. Dels har jag fått mycket bättre reda på substantiven och adjektiven, och det är ju inte helt oväsentligt. Det blir fortfarande fel i skarpt läge, förstås, men jag kan i alla fall konstatera för mig själv att det blev fel och vad det borde ha hetat. Det är ett framsteg. Dels har en väldig massa ord som jag har förstått tidigare börjat hitta vägen till min egen mun.

Jag kan numer:
Ringa till vägverket och fråga om väglaget.
Beställa på café. (Om det inte är paj.)
Fråga om det finns nåt ledigt rum på det här hotellet.
Säga till femåringar att stänga fönstret och ta det försiktigt.
Småprata om konst på konstmuseet. Inte om postmodernismens förtjänster, kanske, men om att något är fint och intressant.

Det hade jag inte kunnat eller i alla fall inte gjort för två månader sedan. Se där.