Tiden är min fiende

Tidsuttryck är helt omöjliga. Det beror dels på att det är svårt att veta vilket kasus det skall vara efter prepositionerna i tidsuttryck. Dels beror det på att tidsuttryck har siffror i sig och siffror mellan ett och fyra böjs i femininum, maskulinum och neutrum, alla kasus. Siffran ett böjs i plural också, så där blir det 24 former att dribbla med.

Väldigt ofta när folk skall småprata med mig så frågar de:

- Hur länge stannar du?
- Hur länge har du varit här?
- När åker du till Sverige?

Jag försöker hitta omskrivningar.

- Jag åker hem i april. (Betydligt lättare än "om en knapp månad".)
- Jag kom i februari. (Nämner inget om att det närmare bestämt var den fjärde, av skäl som lätt inses).
Men så går jag bet. Om man skall åka "om några dagar", kan man inte svara: "Jag åker i mars". Det verkar inte klokt.

Att jag har problem med tiden här på Island har väl inte undgått någon. Men det är bedrövligt att det skall ta sig så konkreta uttryck.

Desperado

Förteckning över konstiga saker jag har gjort i desperation:

Gått och hört ett föredrag i förorten om en isländsk trålares förlisning. Förfärlig historia egentligen, som hade förtjänat en bättre åhörare. Det tog mig tyvärr fyra dagar efter föredraget att fatta att togari, dragare alltså, är just en trålare och inte till exempel en bogserbåt. Tog lite udden av föredraget att inte fatta det centrala ordet.

Gått på japansk svartvit film i förorten. Kultförklarad 60-talsrulle, om inte äldre. Matiné introducerad av långluggad, randigt klädd filmstudent. Svarta glasögonbågar.

Visat ett aldrig tidigare skådat intresse för barnlitteratur, eftersom jag råkade komma över en barnbok. Fördrev ett par timmar med den.

Visat ett likaledes aldrig tidigare skådat intresse för historia och bevistat utställningen ”Ett folk blir till” på Islands nationalmuseum. Men det var en bra utställning och jag borde ge historia en chans, även vid andra tider än oår.

Borta från borta

En islandsblogg måste ju skrivas från Island. Och om den heter "Så går en dag än från vår tid" så måste den rimligen skrivas av en som hoppas att dagarna skall rassla på.

Just nu är jag inte på Island. Jag hoppas inte heller på att dagarna skall avlöpa snabbt.

Men imorgon. Då är jag tillbaka. På Island och kanske på bloggen. Och då vet jag att jag kommer att vara så borta att jag vill att tiden skall slå knut på sig själv och marschera med sjumilastövlarna på.

Och just precis då - stannar den.

Simma lugnt

Det är fullt möjligt att jag inte blir bättre på isländska av att vara här, men om jag inte blir bättre på simning, då är jag helt obildbar. Jag simmar och simmar.

Det är det där med tid. Och simning, det tar tid, särskilt på vintern. Av med alla jackor och sockar och stövlar och så knö in det i skåp och duscha och på med badkläder och så själva utövandet, då, som mest är en parentes. Men jag simmar så pass mycket att jag har börjat fundera över teknik. Testar olika saker olika sträckor. Räknar simtag och snittar som Gunde Svan i sin krafts dagar.

Sen finns det ju heitir pottar, som man kan sitta en bra stund i utan att det verkar som man maskar, och så tar det där krånglet med skåp och kläder och kanske hårtork vid. Ett par timmar går åt utan att man behöver anstränga sig.

Jag behöver 18 simtag på 25 meter bröstsim. Men bara 15 på rygg. Det hade jag ingen aning om innan jag kom hit.

Easy like a Sunday morning

Tror ni inte att det är helg nu igen.

Igår var jag i Reykjavik på vinterhögtiden, som det heter på programmet. Kulturfestivalen alltså. Den avslutades i går natt med att ett grönländskt reggaeband spelade på Nordens Hus. Jag kan inte tänka mig bättre cross-over än så.

Men nu är jag alltså ensam igen och det är helg igen. Jag har bestämt mig för att jag skall arbeta hela dagen. Det ger definitivt en känsla av att man gör något meningsfullt. Man kan ta en kaffepaus och liksom låtsas för sig själv att det är bra at man tar en paus, men snart måste man återvända till arbetet. Jag fattar inte vad det är för fel på självbedrägeri.

Om någon har något annat förslag på hur man ensam fördriver tiden, så säg bara till!

Atomur

Min man är här på besök några dagar. Och imorse vaknade jag klockan 6.30, precis som det var tänkt, och precis som jag skulle gjort alla andra dagar.

Ingen tvekan om att min tidzon har har kommit hit.

Tick tack

Efter att M. som vanligt kompetent ryckt in och tipsat mig om hur tekniken bör skötas, så slår klockan här på bloggen i takt med tiden i övrigt i Reykjavik.

Nu är det bara jag som går fel. Jag vaknar punktligt klockan 5 varje morgon. Det hade varit utmärkt om jag hade varit i Sverige, för då hade klockan varit 6, tidningarna väntat i brevinkastet och en kopp te hade löst alla problem. Eller ja, nu tar jag kanske i.

Men nu är det ju här jag är, med själen i en annan tidszon. Det är inte mycket att göra åt.

Ur led är tiden

Det är inte bara jag som tycker att tiden är ur led.

Det tycker klockan här på blogspot också och föreslår därför helt enkelt en alternativ tideräkning. En själsfrände.

Mina dagar är räknade

Fattig är den som räknar sina pengar.

Vad är den som räknar sina dagar?

Lördagslogg

Jag har alltså ätit, simmat, gått runt i min nya stad, ätit, arbetat, läst en isländsk deckare, och nu lagar jag och min nya familj mat. Isländsk mat. En av helgens två dagar har jag alltså klarat av, samt att framställa en vitsås utan klumpar.

I morgon funderar jag på att åka mycket buss. Det kan ta tid.

Góða helgi!

Det är betydligt lättare att hålla sig sysselsatt i veckorna än på helgerna när man inte hör till. På vardagarna här har jag faktiskt haft så mycket att göra att jag nästan har inbillat mig att jag har ett liv. Vakna, klä på sig, skynda sig till bussen, åka till arbetet (tar nästan en hel välsignad timme med promenad till bussen och från bussen till arbetet), arbeta, göra ett litet ärende mellan fem och sex, åka hem (samma välsignade timme som bara går helt gratis) äta, vara trött för att det finns så många ord som surrar i huvuet och sen sova. Det är ett liv.

Men nu: inga planer för lördag, inga för söndag.

Jag kunde såklart plugga lite isländska. Men jag tänker mig mer nån sorts aktivitet som man kan berätta om på måndag morgon. Å andra sidan, who am I kidding: Jag kan ju inte berätta så mycket alls utan att staka mig och gå vilse bland kasus, så det spelar ingen större roll vad jag gör.

...och kommer aldrig åter

Så går en dag än från vår tid är en rad ur en psalm. Så här går den:

Så går en dag än från vår tid
och kommer aldrig åter

Jag var i Indien och räddade världen när jag var tjugo. Jag kan inte minnas att jag längtade hem, men tiden gick oroande långsamt. Varje kväll när jag låg under myggnätet i sängen och stirrade ut i det elektricitetslösa mörkret mumlade jag För mig själv: "Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig åter - yes!"

Det vore ju bra om jag kunde hitta ett annat förhållningssätt till Island.

The bitter beginning

Jag flyttar till Island i morgon och stannar ett tag.

Just nu kan jag inte riktigt erinra mig varför det i oktober kändes så viktigt att åka bort. Därför är jag mycket upptagen av tid och kanske framför allt hur man blir av med den, när man väl fått ganska många utlandsdagar på halsen.

Svaret är naturligtvis att man försöker spendera dem klokt, så att man lär sig mycket och utvecklas. Men om man inte orkar utvecklas - vad skall man då göra med sina isländska dagar?