Hej mitt vinterland

Tystnaden här på bloggen beror i vanlig ordning på att jag har varit borta från Island. Bloggar om Island kan ju inte skrivas var som helst ifrån. När jag inte är på Island har jag inte heller så god tillgång på nätverk som man har här, i världens mest uppkopplade land.

När jag åkte från Island förra veckan var det vinter här. Men i Köpenhamn, tänkte jag, är det vår. I Köpenhamn snöade det vertikalt och blåste snålt. Men i Göteborg, tänkte jag, är det vår. Och det var det kanske någon dag, men sen kom snön också dit. Och nu är jag tillbaka på Island och snön är naturligtvis en trogen följeslagare.

Och jag är borta igen. Och hemma i cyberrymden.

Dags att deklarera

Snart skall man lämna in sin deklaration på Island. Men om man inte hinner, så kan man söka om en liten tidsfrist, inte lång, nån vecka drygt, tror jag. Hemskt många gör detta, sade just på den populära radiokanalen Bylgjan. Faktiskt fler på Island än någon annan stans i världen. Det, menade radioprataren, var inte nån överraskning.

Islänningarns eget mañana heter sjáum til, och det betyder väl ungefär ”vi avvaktar och ser hur det går”. En annan frekvent favorit är það kemur í ljós, ”det visar sig väl”. Dessa fraser kan tillämpas om väder, städning, arbetsprojekt och förmodligen döden själv. Och om självdeklarationer.

Moleskine

En kommentatör föreslog häromveckan att jag skulle välja mig en hemmingwaysk punkt från vilken livet här kunde betraktas. Företrädesvis ett kafé, så man har det lite bra. Inte som när man skådar örn i såna där kyliga, fuktiga små krypin.

Det är en fin tanke. Ensamheten och utanförskapet skulle då upphöjas till en dygd. Problemet med den strategin är, som jag ser det, att den kräver att man levererar. Ingen The old man and the Sea, ingen riktigt framgångsrik Hemmingway.

Som ett alternativ har jag övervägt mindre av konstnärliga texter och mer av journalistisk brukstext. Jag skulle helt enkelt kunna walraffa bort min ensamhet. Poängen med walraffande är att man faktiskt deltar i det slitiga fabriksarbetet eller, i mitt fall, i Ensamheten i Exil, men man är ändå förmer, ändå en liten aning höjd över de andra arbetarna, eller de andra stackarna. Men vad skall jag avslöja? Walraffande kräver scoop. Jag har inget scoop alls under uppsegling, tyvärr.

Återstår bara att harva på och blogga.

Klagomur

Om jag inte hade ägnat mig så mycket åt självömkan i den här bloggen så hade den kunnat bli riktigt intressant. Iakttagelser i gränssnittet mellan min svenska erfarenhet och den isländska verkligen, liksom.

Men inte.

Inre resor

Vet ni vad jag gör? Jag läser restaurangrecensioner i GP på nätet. Och så tänker jag på hur man går till den och den restaurangen. Och hur man går hem. Och saker som hänt på den och den restaurangen, för jag har ju varit där, behöver inte läsa recensionerna.

Inte så stor vits att åka utomlands om man ägnar hela tiden borta åt att resa hem.

(Jag hatar f.ö. uttryck som "den inre resan". Det funkar ju inte. Skall det resas så skall det resas på riktigt och helst hem.)

Ett hundliv

Jag ser just på en film om en övergiven hund. Den är för åttaåringar. Jag tycker den är extremt sorglig och identifierar mig helt med hunden. Jag måste skärpa mig. Jag vill minnas att jag åkte hit av egen fri vilja.

Såld

Isländska tidningar har hänvisat till brittiska The Times som har publicerat en intervju med krisens bad boy nummer ett, Jón Ásgeir, efter att det största, bästa och värsta företaget, eller konglomeratet, Baugur Group, försattes i konkurs i veckan. Det var Jón Ásgeirs livsverk, vilket inte är så värst, för han är kanske i fyrtioårsåldern.

Jón Ásgeir har blivit av med sina tillgångar och har därför sålt sitt jetplan och sin yacht, men han påstår sig ha kvar sin Rolls Royce och det enbart för att det inte finns nån marknad för lyxåk i världen för tillfället. Eftersom några har råkat orsaka en kris.

Jag tycker att det finns mycket med det här som är intressant. Det finns ingen marknad för Rolls Royser, det kan man fatta. Men det finns det alltså för stora yachter och för jetplan för privatbruk?

Och: Tror jag det att man vill sälja sin yacht om man har den här. Vad skall man med den? Lunnesafari? Bilen verkar inte heller helt anpassad för isländskt klimat. Varför köpte han en sån just? En bandvagn hade man förstått. Uppenbart att han brister i omdöme.

Musik och politik

Islands representant i Eurovision Song Contest är blott 18 år och heter Jóhanna Guðrún. Nu skall hon ut i Europa och göra sin sång Is it true lite populär innan det är dags att åka till Moskva. Fast så mycket till Europaturné blir det inte. Det blir definitivt Amsterdam, men kanske inte så mycket mer, säger Islands motsvarighet till Christer Björkman, för ”pengar växer inte på trän nuförtiden”. (Did it ever?)

För att förbereda sig för den lilla turnén skall Jóhanna Guðrún gå på kurs om de isländska finanserna. ”Island är inte så populärt just nu ute i världen” säger Björkmanmotsvarigheten. Därför måste Jóhanna Guðrún kunna representera sitt folk på bästa sätt.

Kursen skall inte ha någon tendens, unga Jóhanna Guðrún skall inte indoktrineras, utan bara orienteras, så att hon kan möta pressen och promota sitt land.

Sången är i alla fall fin, om Jóhanna Guðrún händelsevis skulle få tid att framföra den mellan krascherna och kriserna.

I alla fall

Igår utbrast jag förvånat:

-Jag använde rätt kasus!

när jag var förvånad över att jag använde rätt kasus. Och genus. Och numerus faktiskt.

Fast då råkade jag säga kasus i plural. Föll. Skall vara fall.

Rätt dam på rätt plats

Utanför regeringsbyggnaden sitter en skylt: Parkering för premiärministern. Under den en skylt med en bärgningsbil som släpar bort en personbil. Man skall nog inte tolka det så, att premiärministerns bil bogseras, utan snarare som att alla andra bilar än premiärministerns forslas iväg om de parkerar framför regeringsbyggnaden.

Häromdagen stod en bil parkerad just där. Nu skall vi se, tänkte jag, när de kommer och bogserar här. För det kändes inte så troligt att det var just premiärministerns lilla SUV som stod där.

Men se, ett par minuter senare öppnades dörren till regeringshuset och ut kommer ingen mindre än premiärministern, som med bestämda steg går rakt mot bilen och hoppar in.

De menar allvar med sina skyltar.

Tiden är min fiende

Tidsuttryck är helt omöjliga. Det beror dels på att det är svårt att veta vilket kasus det skall vara efter prepositionerna i tidsuttryck. Dels beror det på att tidsuttryck har siffror i sig och siffror mellan ett och fyra böjs i femininum, maskulinum och neutrum, alla kasus. Siffran ett böjs i plural också, så där blir det 24 former att dribbla med.

Väldigt ofta när folk skall småprata med mig så frågar de:

- Hur länge stannar du?
- Hur länge har du varit här?
- När åker du till Sverige?

Jag försöker hitta omskrivningar.

- Jag åker hem i april. (Betydligt lättare än "om en knapp månad".)
- Jag kom i februari. (Nämner inget om att det närmare bestämt var den fjärde, av skäl som lätt inses).
Men så går jag bet. Om man skall åka "om några dagar", kan man inte svara: "Jag åker i mars". Det verkar inte klokt.

Att jag har problem med tiden här på Island har väl inte undgått någon. Men det är bedrövligt att det skall ta sig så konkreta uttryck.

Glass i stora lass

Det här är en maträtt man sällan ser i gamla Sverige. Just det här exemplaret består av säkert en dryg halvliter glass, som är vispad med banan, kokos, rice crispies och kola, enligt mina önskemål. Ett stadigt mellanmål. Jag köpte den i den glassbutik som enligt en 13-årig bekant till mig var den bästa.

Jag åt min första sån här när jag var på Island för 13 år sedan, och sedan dess är jag fast. Inte för att de är så goda, men för att de är så orimligt överdådiga. Efter ett tag har tungan frusit och då känner man inte vad det smakar, så kanske är bananen, kokosen och kolan lite bortkastade. Rice crispiesarna krispar emllertid vidare oavsett.

Att den här rätten slår stort på Island kan tyckas konstigt. Det är ju inget sommarparadis att tala om. Men islänningar har alltid struntat högaktningsfullt i att de bor på en ö i Atlanten. De köper tískuföt, modekläder, som om de var i Paris, och de äter alltså glass som om det rörde sig om Bermudas och inte ett land som tangerar polcirkeln. Kylan i bägaren matchar den i vinden som sliter i ens ansikte: Kallt ute, kallt inne, kallt i mage, kallt i sinne.

Á rennandi íslensku

Jag har funderat mycket på om jag har lärt mig nån isländska alls på att vara här. Det har jag naturligtvis. Dels har jag fått mycket bättre reda på substantiven och adjektiven, och det är ju inte helt oväsentligt. Det blir fortfarande fel i skarpt läge, förstås, men jag kan i alla fall konstatera för mig själv att det blev fel och vad det borde ha hetat. Det är ett framsteg. Dels har en väldig massa ord som jag har förstått tidigare börjat hitta vägen till min egen mun.

Jag kan numer:
Ringa till vägverket och fråga om väglaget.
Beställa på café. (Om det inte är paj.)
Fråga om det finns nåt ledigt rum på det här hotellet.
Säga till femåringar att stänga fönstret och ta det försiktigt.
Småprata om konst på konstmuseet. Inte om postmodernismens förtjänster, kanske, men om att något är fint och intressant.

Det hade jag inte kunnat eller i alla fall inte gjort för två månader sedan. Se där.

Mer töväder

Minns ni biluthyrningsdamen? Hon tinade upp till slut.

Jag vann. Men hon förlorade inte. Hon fick le. Brosa.

Vänligt småprat

För att inte stöta mig för mycket med de av mina läsare som kanske tycker att marknadsliberalism är toppen och känner sig upprörda av att jag dissar Flugfélag Íslands bussreklam, så skall jag ta det säkra före det osäkra i det här inlägget och prata om vädret.

När snön smälter men tjälen är kvar i marken har vattnet ingenstans att ta vägen. Då är det bra att jag har köpt de här gummistövlarna. De var på rea och är minst ett nummer för stora, men man får inte vara så sparsmakad.

Kolla. Jag har modebloggat.

Mindre än nånsin

Naturligtvis måste jag ge mig ut i vad som visade sig vara en liten försiktig Hyunday just den helg i mars då det blir snöstorm.

Det började annars bra. Jag kom ut ur Reykjavik, trots en vägskyltning som kräver av trafikanten att hon har god överblick över den isländska geografin. Jag kom fram till den mycket vackra plats i ingenstans, som jag skulle besöka. Jag blev vänligt mottagen, och hade trevligt.

Det var bara det att jag och alla andra hade läst i tidningen att det skulle bli snö och blåst. Inte så farligt, trodde de flesta. Men jag bestämde mig ändå för att inte stanna borta över natten, utan köra direkt hem till stan. Då började det dala flingor. Och medan jag avvaktade för att se vart vädret tog vägen, så blev det omöjligt att åka någonstans. Modd överallt och en vansinnig vind. Jag tog in på ett litet guesthouse vars fönsterrutor man snart inte kunde se ut genom för snön som rök och frös fast. Jag kände mig liten och feg.

Mitt beslut att inte resa över det höglänta lavafält som skiljer Reykjavik från sydlandet visade sig inte vara så dumt. När jag ringde vägverkets väder- och framkomlighetstjänst fick jag veta att prognosen, veðurspáin, spådomen alltså, var usel. Framåt kvällen stängdes vägen också mycket riktigt. Jag kurade och såg på tevenyheterna som avrådde alla från att åka nånstans.

I morse fick jag veta att vägen, Hellisheiði, var öppen igen, och när en liten isländsk dam började borsta av sin Nissan Micra för avfärd, frågade jag henne vad hon trodde. Jodå, Hellisheiði var fær, farbar. Det var blåst och modd, men man skulle kunna komma fram.

Det kunde man också visade det sig. Om man inte har synpunkter på att ens bil plötsligt rycks några meter åt ena eller andra hållet av vinden.

De rejäla jeepar som stod strösslade fastkörda, avåkta och översnöade, till höger och vänster om vägen blev ett slags kvitto på att mitt omdöme inte sviktar. Bara mitt mod. Och min tilltro till små gråa Hyundayer.

Men jag kom hem. Och har bildbevis, som följer nedan.




Först en trevlig häst, strax innan snön föll.










Därpå en bulle som jag köpte för att en snäll man på en liten mack gav mig gratis batterier till kameran. Han sade att de var dåliga, men nog var de bättre än de som var slut i alla fall. Bullen låg i en stor ask och jag åt den inne i bilen. Vegna vindsins.




Sedan snöstormen i går kväll.














Och så riktigt goda nyheter från i morse: plusgrader på Hellisheiði - ingen frusen modd alltså.







Samt en bild på töande oväder.


















Jag skall i fortsättningen bara besöka platser som nås med ett solitt tunnelbanesystem. Påminn mig om jag glömmer det.

Ferðalag

I helgen skall jag på biltur. Jag skall till landet. Jag har fått noggranna anvisningar. Ingen tror att man kan köra fel. Man följer bara ringleden. Nummer 1.

Vad de inte har tänkt på är att ringleden naturligtvis går åt två håll. Bara en sådan sak ger ju en första god möjlighet att komma helt fel. Dessutom finns säkert avtagsvägar, som man kan blanda ihop.

Och så skall hyrbilen hanteras. Växlar, vindrutetorkare, bensin. Bara att få i backen och baxa bilen från uthyrningens parkering brukar vara en utmaning.

Uthyrningsdamen var det heller ingen barnlek att tampas med. När jag träffar sådana damer, ofta är det damer, brukar jag som en lek försöka få dem att ändå till slut spricka upp i ett leende. Här hade jag ingen chans. Henne vill jag inte träffa igen om det skulle ha råkat komma en liten rispa eller ens ett grässtrå på min Opel Corsa.

Krismedvetenhet

Klockan tjugo över tolv är det hádegisfréttir, motsvarigheten till lunchekot, på radion. Det här lunchekot knäpper man gärna på på arbetsplatser runt om på Island. Den politiska och samhälleliga medvetenheten är hög.

Dem jag äter lunch med verkar ha fått nog av bankkriser. Ytterligare en bank kollapsade för ett par dagar sedan efter en akut likviditetskris, och nu har staten alltså fått en bank till i knät.

-Vad sade de på nyheterna?, undrar en kollega.
-Det var nåt tjat om de här bankerna.
-Ja, de har fått det där med banker på hjärnan. De ser spöken på ljusan dag.

Utagerat. Islänningar är av ganska segt virke.

Ridå

Vad är det här? undrar ni. Jo, det är utsikten från bussfönstret.

Island har inte den socialdemokratiska tradition som övriga Norden har gemensam. Här har det alltid varit fritt fram för marknadskrafter. Tills alldeles helt nyligen, då.

Det här gäller bussbolaget också. Varför skall betalande passagerare se ut genom fönstren, när man kan täcka dem med reklam från likaledes betalande företag? Det här måste vara marknadsliberalismens allra mörkaste sida. Man ser inte ens solen, för pengarna kommer i vägen.

Same ****, different name

Islands bankväsende har ju kollapsat. Staten tog över alltihop. Men eftersom staten inte är så stor, så går det inte helt utan mankemang.

Glitnir var en av de banker som kraschade hårdast, eller möjligen som hade längst till marken. Man kan utan överdrift påstå att varumärket Glitnir är fullständigt förbrukat, förtroendet brutet. Att vara isländska staten och äga Glitnir är alltså ingen avundsvärd sits.

Vad göra åt denna prekära situation? Jo, ner med skyltarna, och upp med nya, mer förtroendeingivande. Bilden visar vad Glitnir heter numera. Den röda färgen fick emellertid hänga med.

I take requests eller paj

E. undrade hur man blir bemött som utlänning med ambition att tala isländska på Island. Så här kan det gå:

Förvånansvärt många islänningar hjälper till när jag pratar vad som kanske kan kallas isländska. Häromdagen ville jag beställa en bit paj på kafé. Baki, heter det nog, tänkte jag. Och bad att få en baka, som det hade hetat i ackusativ, om det hade hetat baki i nominativ.

Baristan förstod inte. När jag till slut pekade på min baki, i ackusativ i baka, sade hon:
- Ah, böku.
- Jaha, sade jag, heter det baka?

(Det här måste vara förvirrande för dem som inte har pluggat isländsk substantivböjning, d.v.s. de flesta. Nominativformen av något som heter böku i ackusativ måste bli baka. Något som heter baka i ackusativ, däremot, heter baki i nominativ – fast det finns inget sånt ord, as it happens. Och härmed har jag avskräckt samtliga läsare från grundkurs i isländska.)

Jajamen, och sedan drog baristan alla kasus, med hjälp av de prepositioner som styr dem. Det är så alla islänningar får lära sig det hela i skolan: baka, um böku, frá böku, til böku. Det var trevligt och hjälpsamt.

Baka är ett lätt substantiv. Det finns värre.

Dryckeskultur

Den isländska motsvarigheten till Pucko heter Kókómjólk. Den serveras inte som sin svenska kusin på glasflaska, utan levereras i fyrkantig tetrapack med sugrör. På förpackningen står en glad och förmodat chokladfärgad katt och spänner musklerna.

Vad som är konstigt är att fullvuxna människor dricker Kókómjólk till sitt nesti, lunchmatsäcken. Där sitter de och slurpar ur kattpaketet, som om vände sig inte såväl innehåll som omslag till barn i yngre skolåldrar.

Jag har tagit denna konsumtion som intäkt för att det är fritt fram för barnmat på arbetsplatsen. Jag dricker Svali till lunch. Det är som Festis, men med en glad apelsin på framsidan, iförd byggnadshjälm, bärande på diverse verktyg.

Det intressanta är att jag inte vet om det är comme il faut att dricka Svali som vuxen. Det är fullt möjligt att det endast är Kókómjólk som passerar. Kanske gör jag mig till spektakel varje lunch. Kulturella koder är omöjliga att knäcka.

Rasbiologi

På busstationen Hlemmur högst upp på Laugarvegur sitter de som åker buss. De kan mycket väl vara islänningar hela bunten, utom jag, men deras genetiska uppsättning kommer från någon annanstans. Där finns nordafrikaner, centralafrikaner, turkar, vietnameser. Och så jag. Och så trodde jag att jag hade hittat en inföding, men när han tog upp sin mobil pratade han ryska.

Det är vi som åker buss. Ett litet jordklot i en plåttub i Reykjavik, renons på islänningar.

Av och på

Det är svårt att veta vart man skall vända sig med sin frustration över ett språk. Det finns ingen instans som direkt har ansvar för märklig kasusanvändning.

Vanligen styr prepositioner som betecknar riktning ackusativ. Prepositioner som betecknar befintlighet styr dativ. Det här känner man igen från tyskalektionerna, från vilka de flesta av oss tyvärr mest minns just prepositionerna.

När en islänning skall ta på sig en tröja heter det að fara í peysuna. Riktning. Ackusativ. Bra. När en islänning har på sig en tröja heter det að vera í peysunni. Befintlighet. Dativ. Bra.

Men när man tar av sig tröjan heter det að fara úr peysunni. Riktning. Dativ. Inte bra! Inte bra alls! Det är tillräckligt illa att prepositioner finns, att de styr kasus och att ord böjs högt och lågt. När sedan inte riktning- och befintlighetsregeln funkar längre, då känner jag att det hela är orättfärdigt.

Ber man sedan en vanlig islänning att göra reda för detta får man ingen hjälp alls.
-Peysa är femininum, säger en. Peysan, um peysuna, frá peysunni, til peysunnar.

-Det har inte alls med saken att göra! vill jag vråla. Det är prepositionen och valet av kasus som du måste ta ansvar för!

Och medan jag sitter och rabblar ”úr, handa, frá styr dativ” halvhögt för mig själv, med inåtvänd blick, så pratar islänningen vidare, utan att veta att det är prepositionen och det efterföljande kasuset som är problemet. Och inte gör islänningen några fel på kasus för det.

Grönt kort - uppföljaren

I går köpte jag ett nytt grönt busskort, för det har gått en dryg månad sen det förra införskaffades, om någon minns det.

Döm om min förvåning:

Jag sade rätt! I alla fall tror jag att jag sade rätt, jag kan i efterhand inte hitta nåt fel alls med det jag sade. När kassörskan sedan frågade från vilket datum kortet skulle gälla, så kunde jag svara på första försöket. Jag behövde inte fråga ha? Och jag tror att det blev rätt igen, trots att det var ett tidsuttryck, som jag notoriskt misshandlar.

Gud give att detta är en trend.

Där det händer, när det händer

Ikväll händer stora ting i min förort. En mc-klubb skall ha invigningsfest och kanske kommer det Hells Angelsmedlemmar. De flesta har redan skickats tillbaka till Köpenhamn, men polisen kan inte utesluta att en och annan har slunkit in i landet.

Jag undrar var det hela går av stapeln. Kanske skall jag ta en promenad och reka. Men så slår det mig: Hur vet jag när jag träffar på en mc-gängsmedlem om han inte har med sig sin mc? För mc:n kunde nog inte flyga med dem, antar jag. Och vad är grejen med ett mc-möte utan mc? Det är som om frimärkssamlarna skulle ha årsmöte utan album.

Desperado

Förteckning över konstiga saker jag har gjort i desperation:

Gått och hört ett föredrag i förorten om en isländsk trålares förlisning. Förfärlig historia egentligen, som hade förtjänat en bättre åhörare. Det tog mig tyvärr fyra dagar efter föredraget att fatta att togari, dragare alltså, är just en trålare och inte till exempel en bogserbåt. Tog lite udden av föredraget att inte fatta det centrala ordet.

Gått på japansk svartvit film i förorten. Kultförklarad 60-talsrulle, om inte äldre. Matiné introducerad av långluggad, randigt klädd filmstudent. Svarta glasögonbågar.

Visat ett aldrig tidigare skådat intresse för barnlitteratur, eftersom jag råkade komma över en barnbok. Fördrev ett par timmar med den.

Visat ett likaledes aldrig tidigare skådat intresse för historia och bevistat utställningen ”Ett folk blir till” på Islands nationalmuseum. Men det var en bra utställning och jag borde ge historia en chans, även vid andra tider än oår.

Animism

Nu reser jag. Man kan blogga i farten numera. Jag är alltså fortfarande inte borta, men absolut inte hemma.

Det finns folk som tror att det bor andar i tingen. Att träd, stenar och platser är besjälade. De har naturligtvis rätt. I alla fall gäller detta för hemma. Det är just det som gör hemma till hemma.

En gatukorsning hemma är inte bara en gatukorsning, utan den plats där jag tappade halva ananassplitten i förra vinterns grus, så att den inte gick att äta upp. Motorvägen är scenen för en punktering (lagades med gummigegga på sprayplaska – de verkstan inte nöjda med sådant förfarande). Vid bron såg jag en bäver.

Borta gäller andra regler. En trottoar är en trottoar är en trottoar är aldrig platsen där jag fick ett roligt besked, träffade en avlägsen släkting, eller sprang förbi för att hinna till ett viktigt möte. Det är just det som är felet med borta.

För att få mening måste allting borta fyllas med mening och det blir ett fasligt sjå.

Borta från borta

En islandsblogg måste ju skrivas från Island. Och om den heter "Så går en dag än från vår tid" så måste den rimligen skrivas av en som hoppas att dagarna skall rassla på.

Just nu är jag inte på Island. Jag hoppas inte heller på att dagarna skall avlöpa snabbt.

Men imorgon. Då är jag tillbaka. På Island och kanske på bloggen. Och då vet jag att jag kommer att vara så borta att jag vill att tiden skall slå knut på sig själv och marschera med sjumilastövlarna på.

Och just precis då - stannar den.