Jag har funderat mycket på om jag har lärt mig nån isländska alls på att vara här. Det har jag naturligtvis. Dels har jag fått mycket bättre reda på substantiven och adjektiven, och det är ju inte helt oväsentligt. Det blir fortfarande fel i skarpt läge, förstås, men jag kan i alla fall konstatera för mig själv att det blev fel och vad det borde ha hetat. Det är ett framsteg. Dels har en väldig massa ord som jag har förstått tidigare börjat hitta vägen till min egen mun.
Jag kan numer:
Ringa till vägverket och fråga om väglaget.
Beställa på café. (Om det inte är paj.)
Fråga om det finns nåt ledigt rum på det här hotellet.
Säga till femåringar att stänga fönstret och ta det försiktigt.
Småprata om konst på konstmuseet. Inte om postmodernismens förtjänster, kanske, men om att något är fint och intressant.
Det hade jag inte kunnat eller i alla fall inte gjort för två månader sedan. Se där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar