Det här är en maträtt man sällan ser i gamla Sverige. Just det här exemplaret består av säkert en dryg halvliter glass, som är vispad med banan, kokos, rice crispies och kola, enligt mina önskemål. Ett stadigt mellanmål. Jag köpte den i den glassbutik som enligt en 13-årig bekant till mig var den bästa.
Jag åt min första sån här när jag var på Island för 13 år sedan, och sedan dess är jag fast. Inte för att de är så goda, men för att de är så orimligt överdådiga. Efter ett tag har tungan frusit och då känner man inte vad det smakar, så kanske är bananen, kokosen och kolan lite bortkastade. Rice crispiesarna krispar emllertid vidare oavsett.
Att den här rätten slår stort på Island kan tyckas konstigt. Det är ju inget sommarparadis att tala om. Men islänningar har alltid struntat högaktningsfullt i att de bor på en ö i Atlanten. De köper tískuföt, modekläder, som om de var i Paris, och de äter alltså glass som om det rörde sig om Bermudas och inte ett land som tangerar polcirkeln. Kylan i bägaren matchar den i vinden som sliter i ens ansikte: Kallt ute, kallt inne, kallt i mage, kallt i sinne.
Är det alltså färdigmjukad och färdigihopguckad glass? Det låter ju som... himmelriket!
SvaraRaderaDet är just vad det är. Och guckad är ordet, sa Bull. Och du kan välja jordgubbar och kiwi och choklad och strössel och m&m:s och kolasås och lakrits och Bounty och jagvetintevad. Men man blir kall i munnen.
SvaraRaderaÅhhhh - min mor, som fick genomleva tre barns glassguckande, skulle antagligen bryta ihop om hon visste att det fanns en speciell guckglassrätt!
SvaraRadera