En kommentatör föreslog häromveckan att jag skulle välja mig en hemmingwaysk punkt från vilken livet här kunde betraktas. Företrädesvis ett kafé, så man har det lite bra. Inte som när man skådar örn i såna där kyliga, fuktiga små krypin.
Det är en fin tanke. Ensamheten och utanförskapet skulle då upphöjas till en dygd. Problemet med den strategin är, som jag ser det, att den kräver att man levererar. Ingen The old man and the Sea, ingen riktigt framgångsrik Hemmingway.
Som ett alternativ har jag övervägt mindre av konstnärliga texter och mer av journalistisk brukstext. Jag skulle helt enkelt kunna walraffa bort min ensamhet. Poängen med walraffande är att man faktiskt deltar i det slitiga fabriksarbetet eller, i mitt fall, i Ensamheten i Exil, men man är ändå förmer, ändå en liten aning höjd över de andra arbetarna, eller de andra stackarna. Men vad skall jag avslöja? Walraffande kräver scoop. Jag har inget scoop alls under uppsegling, tyvärr.
Återstår bara att harva på och blogga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är såld på Moleskine böcker! Jag hade en i ljusrosa som jag använde flitigt innan jag gifte mig. Jag skrev ner saker jag inte fick glömma och lite "vem-gör-vad-listor". En bridezilla! Till och med prästen hånade mig... Nu har jag en i mörkrosa där jag skriver upp vad vi behöver från IKEA. Hemingway skulle sucka. Men nu är han död och jag lever så 1-0 till mig!
SvaraRaderaMin vän Herr Roman skriver sina romaner i Moleskine samt på en gammal skrivmaskin. Dessutom har han tagit upp pip-rökning. Det tycker jag att du ska låta bli.