Av och på

Det är svårt att veta vart man skall vända sig med sin frustration över ett språk. Det finns ingen instans som direkt har ansvar för märklig kasusanvändning.

Vanligen styr prepositioner som betecknar riktning ackusativ. Prepositioner som betecknar befintlighet styr dativ. Det här känner man igen från tyskalektionerna, från vilka de flesta av oss tyvärr mest minns just prepositionerna.

När en islänning skall ta på sig en tröja heter det að fara í peysuna. Riktning. Ackusativ. Bra. När en islänning har på sig en tröja heter det að vera í peysunni. Befintlighet. Dativ. Bra.

Men när man tar av sig tröjan heter det að fara úr peysunni. Riktning. Dativ. Inte bra! Inte bra alls! Det är tillräckligt illa att prepositioner finns, att de styr kasus och att ord böjs högt och lågt. När sedan inte riktning- och befintlighetsregeln funkar längre, då känner jag att det hela är orättfärdigt.

Ber man sedan en vanlig islänning att göra reda för detta får man ingen hjälp alls.
-Peysa är femininum, säger en. Peysan, um peysuna, frá peysunni, til peysunnar.

-Det har inte alls med saken att göra! vill jag vråla. Det är prepositionen och valet av kasus som du måste ta ansvar för!

Och medan jag sitter och rabblar ”úr, handa, frá styr dativ” halvhögt för mig själv, med inåtvänd blick, så pratar islänningen vidare, utan att veta att det är prepositionen och det efterföljande kasuset som är problemet. Och inte gör islänningen några fel på kasus för det.