E. undrade hur man blir bemött som utlänning med ambition att tala isländska på Island. Så här kan det gå:
Förvånansvärt många islänningar hjälper till när jag pratar vad som kanske kan kallas isländska. Häromdagen ville jag beställa en bit paj på kafé. Baki, heter det nog, tänkte jag. Och bad att få en baka, som det hade hetat i ackusativ, om det hade hetat baki i nominativ.
Baristan förstod inte. När jag till slut pekade på min baki, i ackusativ i baka, sade hon:
- Ah, böku.
- Jaha, sade jag, heter det baka?
(Det här måste vara förvirrande för dem som inte har pluggat isländsk substantivböjning, d.v.s. de flesta. Nominativformen av något som heter böku i ackusativ måste bli baka. Något som heter baka i ackusativ, däremot, heter baki i nominativ – fast det finns inget sånt ord, as it happens. Och härmed har jag avskräckt samtliga läsare från grundkurs i isländska.)
Jajamen, och sedan drog baristan alla kasus, med hjälp av de prepositioner som styr dem. Det är så alla islänningar får lära sig det hela i skolan: baka, um böku, frá böku, til böku. Det var trevligt och hjälpsamt.
Baka är ett lätt substantiv. Det finns värre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
baka, böku, fyra kasus två former. Det verkar lätt. Tacka vet jag finska!
SvaraRaderaFast... Jag måste säga att jag inte tycker att det är totalhjälpsamt att inte förstå "jag vill ha en NOMINATIV" när det borde ha varit "jag vill ha en ACKUSATIV". Det var ju inte som att du var sååå långt borta.
SvaraRaderaJag tror inte hon larvade sig. Hon fattade inte bara. Islänningar är ovana vid att få sitt språk tillknycklat av klåpare som jag. De flesta som talar isländska gör det perfekt.
SvaraRaderaDet är väl det. Misstänkt många berlinare påstod att min tyska var utmärkt. Det måste bero på att de är så vana vid Türkendeutsch.
SvaraRadera