Fettisdag

På fettisdagen skall det ätas fastlagsbullar här så väl som hemma.

Här verkar det allmänt finnas två sätt att göra fettisdagsbullar. Antingen tar man bullar av vanlig jäst deg, eller så tar man petit chou-smet. Bullarna, bollurnar, har man inte mandelmassa i, utan sylt och grädde, och ovanpå har man choklad, inte florsocker. Man kan tydligen ha vaniljkräm i också. Och skär glasyr på. Anarki.

Man skär heller inte av ett litet lock, och gröper ur ett hål för fyllningen utan delar bara bullen mitt på.

Av nån obegriplig anledning uttalas det hela också bolla. Inte bottla som ll brukar uttals, t.ex. i kopp, bolli. Som uttalas bottli. Fel fyllning, fel uttal. Jag längtar semlorna.

Produktnamnsfrossa

Jag har kommit på ett trick som skall hjälpa mig på vägen mot mindre stapplig isländska. Jag skall lyssna på podcaster på isländska på i-poden. En god tanke.

Men hur gör man för att få en podcast ombord på en uråldrig i-pod shuffle? Jag lyckas bara tanka på en podsändning åt gången. Om jag försöker lägga på flera, och det kan behövas några för att språkbada i en hel dag, så blir i-poden tom. Idag har jag därför lyssnat tre gånger på samma podsändning. Till slut fattade jag visserligen hela intervjun, men det blev ändå lite enahanda.

Jag har läst på kändisbloggar att kändisarna ber sina läsare om hjälp med diverse. Nu skall jag göra likadant. Bästa läsare: hur gör man för att få med sig mer än en podsändning i sin i-pod shuffle?

(Kändisarna brukar i och för sig lotta ut fina gifts också. Om nån kan hjälpa mig, så skall den få en goodiebag. Jag lägger i lite Duxtvål och bomullsrondeller. En tub Pepsodent också, kanske. Det här är ingen glamourblogg.)

Språkpolitik

Det är snart val här. De har ju avsatt sin regering. En nyhet som skall införas är personval, om grundlagen tillåter detta; det är under debatt.

Om man vill bli vald är det bara att kandidera. Det heter að bjóða sig fram. Jag skulle personligen ha svårt att kandidera till något som helst uppdrag, och att bjóða mig fram skulle vara fullständigt otänkbart. Det lurar ett nesligt nederlag i att bjóða sig fram. Som i att ”bjuda ut sig”. Jag tycker att det direkt för tankarna till folkmassor som kastar tomater.

Hittills är det ganska många som har tillkännagivit att de inte tänker kandidera. Tacka för det. Det måste till ett nyval på ordfronten först, skulle jag säga.

Luftslott

På Smáralind, ett köpcentrum lika oproportionerligt för Reykjavík som ekonomin i övrigt tycks ha varit för Island, har luften inte bara gått ur gått ur affärerna utan också hoppborgen.

Luftslott har en tendens att säcka ihop.

Simma lugnt

Det är fullt möjligt att jag inte blir bättre på isländska av att vara här, men om jag inte blir bättre på simning, då är jag helt obildbar. Jag simmar och simmar.

Det är det där med tid. Och simning, det tar tid, särskilt på vintern. Av med alla jackor och sockar och stövlar och så knö in det i skåp och duscha och på med badkläder och så själva utövandet, då, som mest är en parentes. Men jag simmar så pass mycket att jag har börjat fundera över teknik. Testar olika saker olika sträckor. Räknar simtag och snittar som Gunde Svan i sin krafts dagar.

Sen finns det ju heitir pottar, som man kan sitta en bra stund i utan att det verkar som man maskar, och så tar det där krånglet med skåp och kläder och kanske hårtork vid. Ett par timmar går åt utan att man behöver anstränga sig.

Jag behöver 18 simtag på 25 meter bröstsim. Men bara 15 på rygg. Det hade jag ingen aning om innan jag kom hit.

Snjór

Jaha, nu snöar det, så nu får jag nog slå upp snjór i alla fall.

Hört på radio

Saab är förstanyheten på Útvarp Reykjavík, radion, denna morgon. Det är egentligen inte så bra. Då är det att betrakta som allvar.

Vädersubjekt

För er som är böjda åt syntax, kan jag meddela att det inte är en barnlek att prata om regn heller, trots det jag skrivit i tidigare inlägg. Frågan om det regnar ute kan nämligen på isländska formuleras utan subjekt, något som ju är lite ovanligt i nordiska språk. I alla fall tror jag att den kan det.

Jag har slutat googla isländska fraser som jag är osäker på. Det finns fullt av galningar på nätet som bloggar fel.

Släktträd

Min svenska erfarenhet av samtal är att deltagarna berättar historier eller kommenterar något på samma tema som just varit uppe. Isländska lunch- och kaffebordssamtal slingrar sig oftast från en person till en annan.

-Var inte har bror till Kjartan?
-Jo, visst, och deras mamma var ju dotter till Jóhann.
-Vilken Jóhann? Kárason?
-Ja, han juristen.
-Min mamma gick i samma klass som hans syster.
-Anna? Nej, vänta, vad hette hon, var det inte Jóhanna. Hon hälsade ofta på hemma när jag var liten.
-Jaha?
-Pappa och hon var kusiner.
-Jamen, då var de ju sysslingar till Pétur, han som gifte sig med en amerikansk kvinna.

Så håller det på. Även om jag mot förmodan skulle ha kunnat formulera en vettig mening någon gång emellanåt, så har jag inte så mycket att bidra med.

Kallprat

Det sägs att engelsmän talar mycket om vädret. Det kan vara ett öfenomen, för detsamma gäller här. Och här ger vädret så rikliga tillfällen till samtal. Det ändras tacksamt nog hela tiden, så frågar man om det regnar ute, så är den frågan relevant och inte bara något man säger för att munnen skall gå. Bara för att det spöregnade för fem minuter sedan behöver det inte göra det nu.

Jag kan nog fråga om regn. Men snö, det är krångligt att böja, tror jag. Tur att den har smält, så att den inte är på tapeten längre.

Vandraren

Busschauffören spelade en isländsk cover av Nordmans Vandraren på högsta volym i dag.

Jag har inte alls för avsikt att dissa Nordman så här offentligt, det är bara det att sån där blandad vikingaromantik med en Mjölner här och ett par runor där inte riktigt är min påse nötter. Men jag föreställer mig att Nordman säkert hade varit nöjd (eller nöjda, de kanske är en grupp?) med att få sin låt översatt till isländska av alla språk. Det passar in i vadmalstemat. Mindre nöjd hade han (de?) förmodligen varit med att den isländska versionen var lite technopoppad. Det är inte så bärsärk.

Betydelsen av hästar

Fréttablaðið, gratistidningen, hade i helgen en intervju med Islands Brad Pitt. Han heter Hilmir Snær. Antingen är nämnde snygging inte så spirituell, eller så hade journalisten inte sin mest kreativa dag när hon tänkte ut frågorna.

Det mest intressanta vi fick veta var att Hilmir inte gillade att sälja torkad fisk på torget, vilket han gjorde som sextonåring. Vi fick också veta att han vill framställa sig som en hestamaður. Det vill många islänningar, har jag förstått. Det är ungefär som att ha åkt Vasaloppet eller genomfört en svensk klassiker: ett tecken på att man är en riktig karl.

Jag har hittills inte hört en enda isländsk man säga att han inte har förstånd på hästar. Möjligen tillstår de att de inte håller på så mycket med sånt längre, vilket inte är så mycket till erkännande om man bor i en New York-inredd lägenhet mitt i stan.

Regnbåge

Ser ni regnbågen över min förort? Om ni inte gör det, så är den där ändå, det lovar jag.

Så borde man försöka tänka lite mer.

All by myself

De flesta människor som rör sig på stan mellan klockan åtta på morgonen och sådär sju, åtta på kvällen går själva. Någon drar en barnvagn, någon talar i telefon, men de flesta bara går någonstans, utan en hop vänner, utan några synliga tecken på att de känner någon enda annan människa.

Att jag går här på gatan ensam morgon och kväll väcker därför förmodligen inte någon särskilt uppmärksamhet. Det är bara jag själv som tycker att jag dinglar lite i stora världen.
Kanske kan jag fejka ett riktigt uppsluppet mobilsamtal? Eller är det då man verkligen blir sorglig?

Paparazzi

Davið Oddsson, ordförande för den isländska centralbanken, som allmänt anses ha stor del i skulden till Islands minst sagt trängda ekonomiska läge, vill inte sluta.

Den nya premiärministern har skriftligen bett honom och styrelsen att avgå, men de vill inte. De tycker inte att de har gjort något fel.

Denna Daviðs hårdnackade vägran att sluta på jobbet har gjort honom till Islands hetaste nyhetsstoff. Han är jagad som Mona Sahlin under Tobleronetiden och vi får veta var han är, vart han åkt och vad han gör. Ryktena, och nu måste vi hålla i minnet att de rykten som når mig är lösa och dessutom möjligen lite missuppfattade, säger att han har stängt in sig på kontoret och bara lämnar rummet ibland för att lalla runt lite. Antagligen finns det inte så mycket pengar att bestämma över för tillfället. Ute på stan rör han sig inte, klokt nog.

Om nån sade till mig att jag var tvungen att sluta på jobbet, så skulle jag åka hem. Men det är förstås lättare när man redan är i exil.

Vems dotter är jag?

M. tror att jag kanske får ett isländskt namn om jag registrerar mig i folkbokföringen.

Sist jag var här någon längre tid, och det är tretton år sen, fick jag alltid frågan när jag hade presenterat mig med förnamn:

Og hvers dóttir ertu?

Vems dotter jag är? Det finns ju åtminstone två bra svar på den frågan. Vad svarar man? Sitt efternamn? Det var inte det som efterfrågades. Sin fars namn, och så får man ett helt nytt namn på pappret? Eller, mer feministiskt, om det ändå skall bli fel på pappret, sin mors namn?

Nu har jag inte fått den frågan. Det beror antingen på att jag talar mycket sämre isländska, så att alla direkt hör att det inte är fråga om någon Íslandsdóttir. Eller så har man här på tretton år vant sig vid att folk har andra namn, sådär generellt. Eller så beror det på att jag inte är skattskriven. Kanske blir man mer isländsk så fort man får sitt kennitala. Vi får se.

Personnummer

Eftersom jag inte direkt är turist här, så måste jag ibland ta del av samhälleliga saker. Det kan vara filmuthyrning, bibliotkskort och sånt. I värsta fall blir jag någon gång under våren tvungen att gå till läkare eller tandläkare. Det kan man inte utan kennitala. Kennitala är en sorts personnummer. Jag minns att jag hade ett sånt förra gången jag var här. Det berättigade mig till arbete och lånekort och studieplats och en del annat.

Nu är det dags igen. Jag skall bege mig till folkbokföringen och låta mig skattskrivas. Få man då betala skatt här tro? Det blir i så fall ett klipp: svensk lön på krIsland smäller högt och skatterna på Island är lägre än i Sverige. Men jag tror att det finns nån hake. Vilken och hurudan kommer jag att bli varse nu i veckan, var så säkra.

Det vore snällt om jag fick skatta här. De har ju ebb i kassan, och jag vill gärna hjälpa till.

Easy like a Sunday morning

Tror ni inte att det är helg nu igen.

Igår var jag i Reykjavik på vinterhögtiden, som det heter på programmet. Kulturfestivalen alltså. Den avslutades i går natt med att ett grönländskt reggaeband spelade på Nordens Hus. Jag kan inte tänka mig bättre cross-over än så.

Men nu är jag alltså ensam igen och det är helg igen. Jag har bestämt mig för att jag skall arbeta hela dagen. Det ger definitivt en känsla av att man gör något meningsfullt. Man kan ta en kaffepaus och liksom låtsas för sig själv att det är bra at man tar en paus, men snart måste man återvända till arbetet. Jag fattar inte vad det är för fel på självbedrägeri.

Om någon har något annat förslag på hur man ensam fördriver tiden, så säg bara till!

Kulturskymning

I Reykjavik är det kulturnatt denna natt. Alla muséer har visningar och alla går in gratis. Mellan muséerna går en gratis kulturbuss. Man ser inte ut genom fönstren, för där har unga dagiskonstnärer satt upp jättelika teckningar. Det gör utflykten lite mer äventyrlig för någon som inte hittar i varje krok och behöver mer än ledsyn. Men det är trevliga teckningar.

Isen är bruten

Nu regnar det.

Slut på sol som reflekteras i fjälltopparna så att hela horisonten ser ut som en skål karameller.

Lika bra det tycker jag. Det här med den svarta lavan och det gula, våta gräset, det känns mer som det Island jag känner till.

Jag måste köpa gummistövlar.

Parlör

En del saker vänjer man sig inte vid i första taget i det isländska språket. En av de sakerna är frasen Ég veit það.

Den kan användas så här:
-Peter kom hem igår
-Ég veit það.

Det betyder, har jag förstått, inte ja, ja, jag VET det, som man kan tro, utan jo, det har jag faktiskt hört, serdu.

Något annat som är helt nödvändigt att snabbt tillägna sig är det lilla ordet för ursäka mig, nu hörde jag inte riktigt vad det var du sade, som är

-Ha?

Prosodin något anklagande. Jag använder detta ord mer än alla andra ord. Det är oböjligt också, så vitt jag vet.

Polletten (tydligen) trillade ner

A. har just hjälpsamt gjort mig uppmärksam på att jag inte kan stava på svenska heller.

Då är jag inte så mycket sämre på isländska än på svenska som jag trodde.

Du fjällhöga nord

Från mitt fönster ser jag en vit vägg med ventilationstrummor på och det är allt.

Men: Om jag lutar mig en aning åt höger, så ser jag halvnakna människor i snön. De badar på ett av stans komunala utebadhus. Jag ser också flervåningshus, och bäst av allt: Jag ser det blå, blå havet och på andra sidan fjorden höga fjäll, som kan vara vita, rosa, blå, grå och orange.

Atomur

Min man är här på besök några dagar. Och imorse vaknade jag klockan 6.30, precis som det var tänkt, och precis som jag skulle gjort alla andra dagar.

Ingen tvekan om att min tidzon har har kommit hit.

Scandal Beauty

Dorrit, presidentens fru, har uttalat sig om den isländska krisen i en intervju med en tysk, tror jag, tidning.

Det är ingen som måste lämna hus och hem här, sade Dorrit. Presidenten själv, Ólafur Ragnar, skall då ha sagt till Dorrit att hon kanske inte förstår sig på fastighetslagarna på Island helt och att hon inte borde låta sig citeras. I alla fall inte när hon sade just det hon sade.

Dorrit tyckte det var dumheter. Vem kunde bli bostadslös i ett land där det redan finns dubbelt så mycket hus som människor? Och hon tänkte visst låta sig citeras på denna punkt. Presidenten var av en annan åsikt om det lämpliga i att låta sig citeras på just denna punkt i hennes fall. Dorrit ringde därför några dagar senare upp journalisten och klargjorde att han visst fick citera henne. Och det gjorde han naturligtvis.

Hur det än är med Dorrit så står det många nybyggda fina hus tomma. Med havsutsikt. Vill någon komma och göra mig sällskap?

Tick tack

Efter att M. som vanligt kompetent ryckt in och tipsat mig om hur tekniken bör skötas, så slår klockan här på bloggen i takt med tiden i övrigt i Reykjavik.

Nu är det bara jag som går fel. Jag vaknar punktligt klockan 5 varje morgon. Det hade varit utmärkt om jag hade varit i Sverige, för då hade klockan varit 6, tidningarna väntat i brevinkastet och en kopp te hade löst alla problem. Eller ja, nu tar jag kanske i.

Men nu är det ju här jag är, med själen i en annan tidszon. Det är inte mycket att göra åt.

Ur led är tiden

Det är inte bara jag som tycker att tiden är ur led.

Det tycker klockan här på blogspot också och föreslår därför helt enkelt en alternativ tideräkning. En själsfrände.

Tvärnit

Klockan 8 åker jag buss till arbetet. Det gör resten av Island också, men bil, då. Det sägs att befolkningen i Reykjavik är lika stor som Uppsalas. Men de köer som uppstår på vägen in mot stan, trots de tre körfälten i varje riktning, påminner om London eller New York. Varifrån kommer alla?

Busschaffören låter sig emellertid inte avskräckas, utan kör som om han körde ute på landet en söndag förmiddag. Full gas. Det leder till många häftiga inbromsningar. Flera gånger i morse rörde min nästipp vid framförvarande femårige medpassagerares kapuschong av bävernylon.

Garderoben

Nu tror jag just att jag har frågat så här:

"Skall hon tillkännage att hon är homosexuell?"

Vad jag ville säga var: "Kommer hon ut, om jag låser?"

De tittade så konstigt på mig och ändrade en verbform. Komst út. Inte kemur út.

Mina dagar är räknade

Fattig är den som räknar sina pengar.

Vad är den som räknar sina dagar?

Jagsvag

Förmiddagen har jag ägnat åt ett möte med en grupp personer, som jag visserligen aldrig träffat i levande livet, men som jag haft ett projekt ihop med i några månader innan jag kom hit. Ramarna, själva serierutan var alltså given. Mycket bättre konturer nu, och kanske rentav lite färg.

Konturerna kommer alltså av det jag gör, inte det jag är. Det är precis alla fel i modern självhjälpslitteratur.

Seriemord?

Om man vore en figur i en serieruta, hur mycket av konturerna och färgerna innanför skulle då komma från en själv? Och hur mycket fyller omgivningen i?

Jag tycker att alla färgerna har runnit ur mig och nu börjar jag få suddiga konturer också. Det verkar jobbigt att vara seriefigur om man skall stå för HELA sin personlighet själv.

Hemma tror jag att jag har draghjälp från många håll, eller så måste det vara, annars skulle jag ju inte bli så blek och suddig här.

Och tänk om omgivningen här fyller i mig med fel färger, för att de inte vet hur det skall vara. Eller ritar dit en ordentlig puckelrygg eller nåt. Då blir jag ju förfelad.

Lördagslogg

Jag har alltså ätit, simmat, gått runt i min nya stad, ätit, arbetat, läst en isländsk deckare, och nu lagar jag och min nya familj mat. Isländsk mat. En av helgens två dagar har jag alltså klarat av, samt att framställa en vitsås utan klumpar.

I morgon funderar jag på att åka mycket buss. Det kan ta tid.

Nyckelord

Jag var och simmade idag i en av de otaliga utomhuspooler som finns här, trots minusgraderna. I badhuset var skåpen i omklädningsrummen organiserade så, att man bara fick en chans. En polett, ett varv med nyckeln och sen, om man var tvungen att öppna igen, så hade poletten ramlat ned i en liten låst box och man kunde inte låsa igen.

Jag låste naturligtvis. Oc behövde sen öppna igen. Och fick sedan möjlighet att öva min isländska genom att förklara att jag hade låst och öppnat och nu kunde jag inte låsa igen. Många problem här. Det är något lurigt med dörrar på isländska. Något med själva dörröppningen och dörrbladet. Och så är det det här med kasus.

Jag fick en ny polett i alla fall, så det måste ju varit några rätt.

Jag vet inte om jag gör framsteg, eller om jag bara har tröttnat på att försöka prata som folk och babblar på, med eller utan ackusativböjning. Eller om det möjligen är så att det faktum att jag har börjat babbla på är själva framsteget.

Góða helgi!

Det är betydligt lättare att hålla sig sysselsatt i veckorna än på helgerna när man inte hör till. På vardagarna här har jag faktiskt haft så mycket att göra att jag nästan har inbillat mig att jag har ett liv. Vakna, klä på sig, skynda sig till bussen, åka till arbetet (tar nästan en hel välsignad timme med promenad till bussen och från bussen till arbetet), arbeta, göra ett litet ärende mellan fem och sex, åka hem (samma välsignade timme som bara går helt gratis) äta, vara trött för att det finns så många ord som surrar i huvuet och sen sova. Det är ett liv.

Men nu: inga planer för lördag, inga för söndag.

Jag kunde såklart plugga lite isländska. Men jag tänker mig mer nån sorts aktivitet som man kan berätta om på måndag morgon. Å andra sidan, who am I kidding: Jag kan ju inte berätta så mycket alls utan att staka mig och gå vilse bland kasus, så det spelar ingen större roll vad jag gör.

Krónur

Hela hösten har man kunnat läsa i svenska kvällstidningar om hur billigt det har blivit på Island. 50% billigare har journalisterna ropat ut. Men då får man ta med i beräkningen att innan det gick så illa för Island, så var priserna 100% högre än i Sverige, så det går jämt ut eller hur det nu funkar med procent.

Island dras också med en rejäl inflation. Så den som åker hit för att göra ett klipp på i-pods eller någotsomhelst kan känna sig lite besviken. Men utsikten får man på köpet.

I morse, när jag åkte buss, som jag ju gillar, var det fortfarande kolsvart ute, så det enda jag såg var reklamskyltarna på hållplatserna. Man kunde få ett särdeles fint erbjudande på pizza. Bara 1998 ISK. Om man vet att man får ungefär 7 ISK för 100 svenska kronor, så kan man räkna ut att det inte är en så väldigt billig pizza.

Var journalisterna nånsin här och spanade in prislapparna? undrar jag. Jag undrar också hur folk här egentligen klarar sig. Antagligen äter de inte så mycket pizza.

(Till)kort(akommanden)

Igår trodde jag att jag hade lyckats säga en hel mening rätt. Det visade sig att jag hade fel verbform. Ég bý (eller by, möjligen, jag har ju svårt för de där y:na. Och i:na för den delen.) heter det tydligen. Inte ég býr, som jag för övrigt tycker låter mycket bättre.

Att jag fick det månadskort till bussen som jag ville ha, det var sanneligen inte min egen förtjänst heller. Det var en snäll dam i kassan, som förstod mitt "kort, kort". Det säljs kanske inte så många sorters kort i en biljettlucka, det kan ha reducerat antalet möjliga åsyftade referenter. Græna kortið, skulle jag ha. Och det fick jag. Jag har grönt kort. Men inte i isländska.

Buss

En sak som jag gillar är att resa. Det säger alla att de gör, men då brukar de mena Thailand. Jag gillar att resa var som helst, så länge det rör sig. Att resa från Förorten till Reykjavik varje morgon är alltså en sak jag gillar. Jag skall ju göra den resan varje dag hela våren och jag tänker fotsätta att gilla det varje dag.

Skyr

Skyr. Inte skýr.

Det spelar roll i både tal och skrift. Fast för mig spelar det mest roll i skrift, för jag kan ändå inte uttala skillnaden i tal. Min brist på vokaler gör faktiskt isländskan lite lättare.

Skyr är en sorts kvarg eller torr yoghurt, som finns med och utan fruktsmak. Man kan äta den med mjölk.

Andra ord jag har lärt mid idag: Tönn. Nest. Tand och matsäck. Ett ättema idag i vokabulären, helt enkelt.

...och kommer aldrig åter

Så går en dag än från vår tid är en rad ur en psalm. Så här går den:

Så går en dag än från vår tid
och kommer aldrig åter

Jag var i Indien och räddade världen när jag var tjugo. Jag kan inte minnas att jag längtade hem, men tiden gick oroande långsamt. Varje kväll när jag låg under myggnätet i sängen och stirrade ut i det elektricitetslösa mörkret mumlade jag För mig själv: "Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig åter - yes!"

Det vore ju bra om jag kunde hitta ett annat förhållningssätt till Island.

The bitter – me?

Det är min kollega och goda vän M. som har föreslagit att jag skall blogga. Hon tror att min blogg skulle kunna bli full av cynismer.

Jag vet inte om det är eftersträvansvärt. Men M. är klok, så jag tänker försöka. Blogga. Inte vara sur. Det kommer nog naturligt.

Til styr genitiv

Jag har kommit fram.

Jag har gjort följande för att erövra mitt nya land:

Köpt ett telefonkort till en gammal avlagd mobil. Jag nås alltså på isländskt nummer.

Åkt flygbuss på isländska. (Jag skulle säga vart jag skulle till biljettkontrollanten. En preposition följd av ett egennamn. Två ord. Det andra böjde jag fel. Det måste vara någon sorts rekord. Nu kan det bara bli bättre, hoppas jag verkligen.)

Handlat skýr på lågprisaffären.

The bitter beginning

Jag flyttar till Island i morgon och stannar ett tag.

Just nu kan jag inte riktigt erinra mig varför det i oktober kändes så viktigt att åka bort. Därför är jag mycket upptagen av tid och kanske framför allt hur man blir av med den, när man väl fått ganska många utlandsdagar på halsen.

Svaret är naturligtvis att man försöker spendera dem klokt, så att man lär sig mycket och utvecklas. Men om man inte orkar utvecklas - vad skall man då göra med sina isländska dagar?