Om man vore en figur i en serieruta, hur mycket av konturerna och färgerna innanför skulle då komma från en själv? Och hur mycket fyller omgivningen i?
Jag tycker att alla färgerna har runnit ur mig och nu börjar jag få suddiga konturer också. Det verkar jobbigt att vara seriefigur om man skall stå för HELA sin personlighet själv.
Hemma tror jag att jag har draghjälp från många håll, eller så måste det vara, annars skulle jag ju inte bli så blek och suddig här.
Och tänk om omgivningen här fyller i mig med fel färger, för att de inte vet hur det skall vara. Eller ritar dit en ordentlig puckelrygg eller nåt. Då blir jag ju förfelad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan dessvärre säga att jag känner igen det där. Kram! /Maia
SvaraRaderaMaia: Jaha. Då är det inte bara jag. Det var bra. Blev du ifylld när du kom hem igen?
SvaraRaderaEfter dagar när man inte talar med någon och man inte vet ens om man har en röst. Jo... Jag vet inte. Tror att det kanske handlar om att finna sig. Lite dubbelbottnat sådär.
SvaraRaderaMen tänk att vakna i den egen säng och upptäck att du har fått nya färger. Det händer ju ibland. Ibland känns det helt ok med lite nya färger, ibland blir man så rädd att man inte vill gå ut sängen.
SvaraRaderaNär man som jag jobbar med ett gäng bittra klimakteriekossor så är sker det rätt så frekvent att man finner sig i Josephs jävla technicolor nightmarecoat. Inte mitt fel men där går jag och nynnar på A. L. Webber hits.
Det spelar alltså ingen roll var du är. Det som spelar roll är vilka människor du har runt dig. Och tro inte att de som känner dig alltid fyller i rätt färger, ibland är det främlingar som mixar en helt ny färg från sin palett och får dig att se dig själv i ett helt nytt ljus.
Puss C